Rissie 12 år!

I dag fyller hon 12 år, min fina kompis. Rissie, hon som kom till mig av en slump då jag behövde henne så mycket.
 
I februari 2006 fick jag hastigt ta bort min fina goldenkille Otto bara 5,5 år gammal pga cancer. Micke och jag hade precis separerat och där stod jag helt ensam, det var fruktansvärt tungt. Jag är så tacksam att Henric då erbjöd mig en av hans då 4 månaders valpar, att ta hem omgående. Några veckor senare, i mars, flyttade Tino hem till mig. En härlig och fin goldenkille som jag direkt tyckte om väldigt mycket. Jag bodde i stan och vi var ute och upptäckte världen tillsammans, och han fick trösta mig många gånger när saknaden av Otto gjorde sig påmind.
 
På en utställning i slutet av maj visade han dock lite hälta... och den blev snabbt värre. Jag, och många andra antog att det nog var panosteit (inflammation i skelettet lite liknande växtvärk), men bokade tid hos Lasse Audell för röntgen för säkerhets skull. Där fick jag veta att Tino hade osteochondros i hasleden och att prognosen var urusel. Han skulle knappt kunna bli en promenadhund och rehabiliteringen var lång och jobbig för hunden och kanske skulle det aldrig bli bra. Efter mycket funderande och samtal med Henric kom vi fram till att det bästa för Tino var att han skulle få somna in, blott 9 månader gammal. Det var verkligen tungt att ta bort en annars glad och pigg valp, men han var verkligen jättehalt och det blev snabbt värre.
 
Och så var jag utan hund ännu en gång. Det var då Rissie kom in i mitt liv. Hon var Tinos kullsyster som sparats på kenneln i hopp om att bli en framtida fin avelstik och hade nu då hunnit bli 9 månader och var full av energi. Rissie fick provflytta hem till mig ganska omgående. Jag kan inte säga att det klickade direkt, det var lite svårt att ta till sig ännu en hund på så kort tid och jag hade tyckt om Tino så mycket. Men jag kände att hon behövde mig, hon var låg i rang, hade dåligt självförtroende och tyckte att mycket var läskigt och konstigt i världen utanför kenneln. Så att hon flyttade ut från flocken en stund var nog alldeles nödvändigt, även om hon såklart hade det bra där. Vi började ganska snart på en viltspårskurs, just för att höja självförtroendet. Sedan blev det lydnadskurser och med tiden växte vi på något sätt ihop, hon och jag.
 
Det där är ju nu 11 år sedan och mycket har hänt sedan dess. Tre valpkullar har hon fått, min fina kompis. Vi har tävlat i viltspår (uppflyttad från anlagsklass) och lydnad (två 1:a priser i elitklass) och även testat rally en gång (godkänt resultat). Hon fick sina utställningscert ganska snabbt och blev champion under en helg i Visby då hon slog till och blev både BIR och BIS båda dagarna på spaniel- och retrieverklubbens utställning. Men den största bedriften hon har är att hon alltid har varit, och fortfarande är, en sådan genomsnäll och fin vän. Hon är den som fått träffa valpar när de ska få se en annan ras, hon har fått agera statist eller störning på olika tävlingar och träningar, hon är klippan och den som man verkligen kan lita på.
 
Hon börjar bli lite trött och stel, och ibland hör hon lite dåligt. Eller så är det för att hon anser sig själv tillräckligt gammal att bestämma själv... Men hon vill alltid följa med och jag försöker ge henne ett innehållsrikt liv med både lagom med motion, lek och mental stimulans. Hon känns som min andra hälft och jag hoppas att jag får njuta av hennes sällskap en lång tid framöver.
 
Älskade Rissie, grattis på födelsedagen!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

/Cissi


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0